Min älskade G! Du gör livet värt att leva. Du får mig att kunna andas på dagarna. Att skratta och gråta för ingenting. Jag vet att mina känslor blir starkare för varje dag som går, jag vet också att det är samma sak för dig. Vi kommer ha en lång underbar relation.

Har varit sjuk, feber och frossa under veckan. Åkte ner till Gbg under helgen och firade alla hjärtans dag med G. Fick sjukt ont under natten nu och under BUPen på skolan idag fick jag en sammandragning. Kändes som att föda barn typ... Inte för att jag vet hur det känns men den smärtan var otrolig. Hatar mensvärk just nu iallafall. Fruktansvärt. Inte blev det bättre av att man inte orkar äta pågrund av smärtan heller. Höll på svimma innan S kom hem. Han gjorde god middag. Och nu sitter han och M framför tven.

Ska strax gå och lägga mig. Men får inte glömma, skriver från min nya dator. JIPPI, äntligen. Grekland har planerats inför sommaren. Ska bli superhärligt, 2 veckor med H, R, S, L, E och J. Underbart längtar, men kommer sakna G då.

Det var allt för ikväll. PUSS!

Jag är så uttråkad, vill bara att sommaren kan komma nu. Ska bli härligt att ta på sig badkläder och dra till stranden. Känna vattnet runt en, och den underbara tystnaden. Det kommer inte vara min favoritsjö i Jura (frankrike), men ändå. SÅÅÅÅÅÅ häärligt!

Firade M igår! Så vi ska ut på fredag, kommer bli super! Bokstavligen.. Först förfest i bålsta och sedan Chaplins bar. Jag ska köpa klänning idag tänkte jag, ska ju köpa dator också så, kan passa på med klänningen. Sedan typ vita strumpbyxor.. Jag får se hur jag gör. Längtar i alla fall tills fredag!

Pratade med G i telefonen igår, och det avslutade mindre trevligt, tror han är lite sur på mig eller något. Jag trodde jag var tvungen att åka ut på landet först, men sedan behövdes det inte. Och innan jag visste det så fick jag den söta och romantiska iden att jag och G skulle ha en romantisk helg på landet. Men så blir det inte nu.

Det är jobbigt att jag inte kan träffa honom varje dag eller varje helg heller för den delen. Men så jättelångt är det ju inte mellan Gbg och Sthlm. Vi måste anpassa oss bara några få månader till. När jag tagit studenten så ska jag flytta ner dit ju.

Det var allt för nu.. (Kommer mer ikväll)

En uppgift man skulle göra till skolan! Jag fällde en del tårar när jag skrev den.

Jag var fem år när detta hände; Jag och min syster Camilla lekte på mitt rum när jag bestämmer mig för att gå till mamma för att säga till att vi är hungriga. När jag kommer in i vardagsrummet där mamma nyss satt och tittade på tv så ser jag henne inte i soffan och tänkte att jag skulle leta efter henne i de andra rummen men hon var inte i något av de andra rummen. Jag springer in i vardagsrummet igen och då ser jag mamma ligga livlös på golvet, hon skakade inte ens. Så länge hon skakar vet jag att hon är vid liv. Men det gjorde hon inte hon var helt borta. Jag skriker till och springer in till Camilla och gråter häftigt samtidigt som jag berättar att mamma är helt borta. Camilla springer till telefonen i hallen samtidigt som hon skriker åt mig att ringa på hos grannen.  Jag hör hur Camilla slår numret till min moster Anne-Marie. Jag skyndar mig över till våra vänliga och underbara grannar. Och plingar hysteriskt på dörrklockan innan vår granne öppnar dörren. Hon förstod direkt var som hände, och går in till oss. Camilla berättar då, gråtandes att hon ringt Anne-Marie som ringt ambulans och att vår moster Anne-Charlotte var på väg för att hämta oss. Hon lät oss vara hos henne när ambulansen kommer innan de kom precis så hade hon hämtat Pipa åt mig. Jag kommer ihåg att jag ändå inte kunde sluta gråta. Anne-Charlotte kom väldigt fort och sedan åkte vi till dem. Jag fick sova hos min Kusin Eric den natten, men jag kunde verkligen inte sova allt jag hade i mitt femåriga sinne var mamma. Skulle hon finnas kvar? Eller förlorade jag henne precis som pappa?  Än idag blir jag ledsen och förvirrad av den händelsen.

Det löste sig men jag var väldigt orolig dagen efter tills mormor kom och sa att allting var bra med mamma.

Vi hörs imorgon!